Tappat jag?

Igår när regnet smattrade mot rutorna Hedvig sov i vagnen efter Vårdcentrals besök och lunch så hämtade jag böcker på bibblo och hann sätta mig och läsa en stund. Och fundera, Kristian Gidlund skriver om att sakna sig själv, se någon annan i spegeln. Så kan jag känna ibland. Jag är mamma, bullbakare, matmorsa, långkokare, tvättare, diskare, fixare, fru, älskare, hästtjej,politiskt intresserad, bokslukare, samhällsorineterad,tänkande. Men ofta "försvinner" allt det där andra i en dimma av mamma/fru, och missförstå mig rätt det är underbart! Och jag är stolt över att vara mamma med stort M! Men jag är ibland rädd att ingen ska se mig som nåt annat. Jag består ju av alla de där bitarna även om några får större plats och någon gång då och då längtar jag efter lite annan bekräftelse. Visst finns det inget härligare än när 5 åringens armar slingrar sig runt min hals och han viskar mamma du är den bästa mamman i hela världen! Men nog är det skönt i själen att höra, vad snygg du är ( utan undertonen fast du fått fyra barn)Att få beröm för en snygg tröja, att man hade en bra åsikt om nåt som rör samhället, att man engagerat sig för nåt, gjort som i mitt fall tenntrådsarbeten, träffa massa tjejjer en sen kväll och surra om killar, barn, livet. Alla de där bitarna utgör ju jag och utan någon av dem känner jag mig vilsen ibland, lätt att tappa bort stigen. Jag har alltid älskat att skriva, skulle vilja driva den här bloggen vidare, en bokdröm finns någonstans och vilar. Men kan jag? Kan jag skriva? Läser bloggar av vänner och sådana som jag bara "känner" genom internet och tycker de har ett vackrare språk, en rödare tråd, ett tydligare mål. Men kanske känner de sig precis som jag ibland, splittrade?