Men vem ser såren i själen

Jag är trött, ledsen och arg. Att förklara varför vuxna ljuger, varför en del får göra saker och ursäktas med att det finns svårigheter med sociala koder. Medans annat inte är ok. Varför vuxna får ljuga men inte jag. Helst vill jag ringa en tidning och bara skrika ut min ilska gentemot skolan. Om skolan bara gjort sitt jobb så hade vi inte suttit i denna situation. Inte tröstar det min dotter att barnet ifråga inte får den hjälp hen behöver, inte får det min dotter att vilja vara i skolan att hen inte kan rå för det. Att ursäkta en person som har svårigheter är inte det att göra dem en otjänst? Är det inte oacceptabelt att slå någon annan när man har en sjukdom?

Kontentan av gårdagens möte: tuffa till dig, klassen är fin många starka viljor. Ska mitt barn behöva ändra sig? Nä nu får ni väl ändå ge er, skolans miljö ska väl rymma även känsliga personer. Alla kan inte vara extroverta, buffliga och högljudda.

Vad gör man när barnet far illa i skolan?

Mycket av tiden och energin just nu går åt till att söka information, ligga på skolan och ta reda på vad skolan faktiskt har för skyldigheter och vilka rättigheter vi har/ vårt barn har. Och jag är arg, jag så infernaliskt arg. Och ledsen. Men mest arg och det behöver jag vara för här händer inte många knop. Vi har slagits länge nu och det är mitt barn som får ta smällarna av att skolan inte agerar som skolan är skyldig till. I morgon har vi möte och jag väntar mig många svar på svåra frågor. Jag välkomnar den granskning av skolorna i denna kommun som Skolinspektionen ska göra. Ledsen får jag vara när ingen ser. När min man kan fånga mig, när vi tillsammans kan prata utan små öron som lyssnar. Men att hålla ihop är jobbigt, jag är trött.

Åter en dag i sjukhusets korridorer

Idag ska Vides öga kollas uppefter 7 månader snart av var, klet, rodnad och klåda. Oklart hur lång tid besöket tar och pappan i huset får ta barn med på jobbet. Borde inte barns läkarbesök falla in under nån sorts annan flik, att man får vara ledig från sitt arbete när barn ska på sjukan?I morgon ska vi till tandläkaren och på torsdag möte å skolan. Helgen bestod av citronpaj, ny lekplats och massa igelkottar som letar lövhögar att sova i !

När du ler igen! Då skiner solen!

Dagar på ett sjukhus

Att vakna med ett skållhet barn under hakan, ett barn som skakar och termometern visar över 41 grader- det slår igång alla varningsklockor och adrenalinpåslaget var stort när jag i princip kastade in oss i bilen och körde alldeles för fort. Där på akuten gick allt så fort. Att gråta när bebisen av utmattning orkar skrika lite i alla fall när de ska försöka sätta en nål, att se sitt lilla lilla barn ha ont. Det är nog den värsta känslan. Sedan att sväva i ovisshet. Men nu är vi hemma. Att vakna mitt i natten av ett leende istället för gråt. Vi lever och andas igen, jag kanske kan tillåta axlarna sjunka lite,jag kanske kan få känna hur trött jag egentligen är, jag kanske kan få gråta ut all den oro jag burit de senaste dagarna. En oro som jag även tagit ut på familjen, alla har ju hanterat sin oro på olika sätt. 4 åringen genom att bråka med exakt allt och alla, 5 åringen med att vara som ett plåster när de hälsat på, 7 sjuåringen med att dra sig undan och inte vilja ses. Och jag genom att ha världens kortaste stubin. Men medans jag går där och nattar er en sista gång innan jag kryper ner i sängen så ber jag om förlåtelse, jag viskar att jag älskar er och jag andas in eran söta doft av sömn, snuttar och gosedejur. Jag tar ett djupt andetag och låter lugnet komma,men jag söver med ett öra öppet.