Dagar på ett sjukhus

Att vakna med ett skållhet barn under hakan, ett barn som skakar och termometern visar över 41 grader- det slår igång alla varningsklockor och adrenalinpåslaget var stort när jag i princip kastade in oss i bilen och körde alldeles för fort. Där på akuten gick allt så fort. Att gråta när bebisen av utmattning orkar skrika lite i alla fall när de ska försöka sätta en nål, att se sitt lilla lilla barn ha ont. Det är nog den värsta känslan. Sedan att sväva i ovisshet. Men nu är vi hemma. Att vakna mitt i natten av ett leende istället för gråt. Vi lever och andas igen, jag kanske kan tillåta axlarna sjunka lite,jag kanske kan få känna hur trött jag egentligen är, jag kanske kan få gråta ut all den oro jag burit de senaste dagarna. En oro som jag även tagit ut på familjen, alla har ju hanterat sin oro på olika sätt. 4 åringen genom att bråka med exakt allt och alla, 5 åringen med att vara som ett plåster när de hälsat på, 7 sjuåringen med att dra sig undan och inte vilja ses. Och jag genom att ha världens kortaste stubin. Men medans jag går där och nattar er en sista gång innan jag kryper ner i sängen så ber jag om förlåtelse, jag viskar att jag älskar er och jag andas in eran söta doft av sömn, snuttar och gosedejur. Jag tar ett djupt andetag och låter lugnet komma,men jag söver med ett öra öppet.