Tankarna rullade vidare

Jag fortsatte fundera och jag pratade med B lite löst om det där med gäng och tillhörighet,intressen, känna sig lite ja jag vet inte utanför är som fel ord men jag hittar inget annat. Så vem är jag då, så lätt att glömma bort. Jag är en som gillar och är bra på laga mat och baka, vill gärna läsa kokböcker. Gillar politik och samhällsdebatt följer nyheter och media. Böcker och musik och att skriva, att få uttrycka åsikter i tal och skrift, inte så konstigt att jag är en mamma som vill läsa fast barnen inte vill lyssna ;). Vi är en familj som gillar uteliv och tända en eld i skogen och grilla korv. Med åren kom faktiskt också en insikt om att jag kan inte gilla allt, haka på alla trender, jag är nog en sån där människa mitt i, en som faktisk inte är extrem åt något håll utan jag tar lite här och lite där som jag gillar och vill man inte köpa mig som jag är då behöver man inte. Jag har underbara vänner runt mig och jag behöver faktiskt inte hitta ett ställe att "passa" in i jag passar perfekt här i mitt liv. Nya fina bekantskaper/vänner på vägen har fått mig att inse att våga är att vinna. Om det så handlar om att köra bil, eller sy eller testa nåt nytt. Och detta har öppnat ögat för att det jag vill med livet behöver inte passa in i "mallen" , jobb kan man få på andra sätt än via universitet. Finns folkhögskolor, andra sätt att få kunskap och vem har sagt att jag måste läsa något för att bli det jag vill göra med livet. Livet kan och får ta andra vägar, livet får handla om mjukare värden, värden som är livsviktiga men som vi lite till mans glömt bort i vår jakt på det perfekta livet. Finns drömmar i hjärtat och om jag vågar så kommer livet ordna sig, det tror jag. Så tjata inte på mig, tyck att jag är seg och velig, i dina ögon kanske inte driftig men vad vet du om det egentligen? För att jag inte gör saker på ditt sätt? för att jag inte rusar på utan sätter barnen, familjen, livet, drömmen först. Jag skrev det för ett tag sedan, det får ta 5 år eller 10 år och det är okej. För livet är NU och inte sen och om jag rusar på och planerar och inte tar vara på Iduns första joller eller som idag då vi känner oss lite lojja vill ligga under filten trots måsten som hänger över oss är jag sämre då? Nej jag skakar av mig och känner en trygghet i jorden jag står på och peppar mig själv att jag behöver INTE vandra samma väg som alla andra, jag kan ta en annan stig, en som kantas av blåbärs ris och trollskog och inte en autobahn i 120. Den här texten kom nog till också för att jag kände någonstans att det är lätt att tro det andra säger är sanningen. Kan få känslan av att ibland tycker folk jag lallar på utan mål eller mening. Men så är det då inte men målet och meningen har definitivt ändrat riktning. Och det är okej, för livet är inte konstant, det du bestämde som 18 åring kanske inte är det du vill när du är 30. Så jag ska vandra min stig med min barn i handen och familjen i samma takt som jag ska nå mitt mål och om vi får slå av på takten för att grilla en korv eller lära oss om svampar eller låta lillasyster få ta sina första steg i livet då gör vi det. Men akta dig för att kalla mig lat, eller utan ambitioner, för du vet inte vilken eld som brinner i hjärtat och du vet inte att varje gång du säger såna saker så släcker du en del av glöden och får mig att tvivla. För vad är det som räknas egentligen när vi inser att livet kan ta slut, jo det är kärleken och vetskapen om att du älskade och var älskad, att du fanns där för familj och vänner.