Ja så är vi nu här efter beskedet

Det var en fin ortoped som tog oss på allvar som bekräftade min oro och lättade den. Förklarade allt och lite till och som också höll med oss om att de skulle ha kopplats in från allra första början. Sedan sa hon några ord som lättade mammahjärtat " man ska inte lägga detta ansvar på föräldrarna, att ta tag i problemet, att stretcha och att ordna, det är ju det vi är till för. För som förälder slutar man är barnet säger i från och så ska det vara" Med gråten i halsen (jag inte B ) höll vi vår dotter när hon gipsades från låret och ner, båda benen. Hon kämpade och kämpade och vår lilla sol som aldrig gråter. Nu kom det krokodiltårar och nu ikväll kom dom igen och underläppen darrade. Då vill man bara säga att vi tar bort det där vi fixar det vännen min. Men nu är det så här livet kommer se ut ett bra tag framöver. Byte av gips varje vecka och operation längre fram med mera gips som påföljd. Jag känner mig tom och en migrän smög sig på och har gjort mig otålig och sur på rösten här under nattning och bad av syskonen. Ska dricka te äta en muffins och sova tidigt, vi får ju se hur natten blir får vårat gryn. I morgon ska det tas tag i lite andra frågor som att meddela att vi tänker anmäla de som missade att ta tag i detta från början. Inte för sakens skull utan för att det inte ska drabba andra barn och deras föräldrar.