Tankar om stress

Igår kväll brast det igen som det gör ibland. Orken var bortom alla slut och droppen som fick bägaren att rinna över var denna fina bodysuit till Liv som jag slarvat bort.. Det är en otäck känsla när pulsen ökar,man känner nästan paniken komma. Allt utlöst av att jag känner mig så otillräcklig. Huset är stökigt , ungarna sjuka, när sov jag sist? den fiska luften vi planerat med en kompis under dagen gick ju om intet då spyan kom, och där någonstans insåg jag att jag har inte koll på läget längre. Strulet med dödsboet ligger å maler i bakhuvudet också. Jag vet vad det är jag behöver men det är så långt borta just nu. Sömn, lite lite egentid jag kräver inte mycket. Tvåtid med B. Men det som skrämmer mig mest är nog att nu är den här, fruktade Maj är här. Om en vecka bär det av och sen ses vi inte förrän i Juni. Jo några dar på mitten men det är så försvinnande lite. När alla reserver är på minus vart plockar man då?