Så är hon nu 2

Två årsdagen kom med ösregn, paket och tårta. Min lilla lilla bebis. Ja så känns det ännu, varför jag har så svårt att släppa henne vet jag inte. Kanske för att jag trodde hon dog där i ambulansen då byxorna färgats röda av allt blod? Kanske för att sista tiden i min mage var fylld av ångest för att att hon inte skulle ha växt, att något var fel med henne? Att hon sedan var så liten så liten och allt tog tid, och vi lät allt ta tid. Nu är hon en liten tös med stor egen sfär, integritet och en blick som kan döda om du tilltalar henne utan lov. Eller om du är en främling eller bara för att jag just idag just nu inte vill prata eller se på dig. Mamma och pappa är de största tryggheterna i livet, även syskonen. Idun är älskad men även så slår hon henne då hon får en tillsägelse av mig eller pappa Björn. Att inte längre vara minst var en omställning. Jag kanske håller en extra hand över henne just för att min magkänsla säger det, att den tysta och blyga behöver min famn ännu ett tag till? Det river till i hjärtat då jag tänker att om en vecka ska hon skolas in på dagis. Är det hon eller är det jag som har ett behov av att skyddas? Samma hjärta säger även att en pusch i rätt riktning kan få henne att blomma ännu mer och vara ännu tryggare i sig själv. Två år, finaste lilla du, ändra dig inte för att någon annan vill, var blyg och avvaktande för att när du väl öppnar armarna då ger du hela dig själv. Integritet är bra och du är underbar min tös där du truligt spanar under lugg på de som vill kramas. Du väljer själv kom ihåg det <3