måndag 4 augusti 2014
En helt vanlig måndag
Men nu är det dags att rodda familjeskeppet själv igen efter veckor av gemensamma insatser.Så här kl 19 kan jag skriva klart det jag påbörjade i morse ;) 35 grader varmt svettigt, kvavt och åska i luften. Mellis ute som vanligt men nej det gick inte att vara ute, då till och med 3 åringen pustar nej mamma jag går in jag så svettig då är det illa. Idun är ledsen och förstår inte varför det är så varmt, får kalla våta tvättlappar på huvudet och är lite nöjdare. I natt sov hon från 22.30 till nästan 05 i SIN säng, jag vaknade av ömma bröst! Njuter och vet med mig att jag inte ska hoppas på en repris. Såna här små är ju inte så mycket för repriser. Två svängar på vårdcentralen hann det bli också, ett bara för att dokumentera brännsåret och en för att Gry smällde igen en dörr över Hedvigs lillfinger, hon använder det inte gärna men vård c ansåg det inte nödvändigt att träffa läkare eller röntga..hmm vi är tveksamma. Tänk om hon får känsel bortfall, rörligheten påverkas när hon blir större, räcker detta korta besök på vård c för att försäkringsbolaget ska vara nöjda? Nageln lär då ryka hur som helst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej! Vet inte om du kan svara på min fråga, eller om någon kan det utom jag själv egentligen. Tänkte iallafall se vad du har för tankar och funderingar kring detta svåra ämne.
SvaraRaderaJag är 22 år, blev tillsammans med mitt livs kärlek för ca 5 månader sedan och allt är underbart. Förutom att han är militär. Jag får ångest och panik över att jag förväntas acceptera, klara av och hantera att min fina kille kommer åka iväg långa perioder och lämna mig helt ensam.
Vad gör man i en sån här situation? Kan inte tänka mig att lämna honom då jag är så kär att det gör ont i mig, men jag går runt med en ständig värk i hjärtat över att jag kommer få spendera mestadels av min tid längtandes efter honom.
Hur ska man tänka? Går det att lära sig leva med saknaden? Borde jag avsluta det innan det blir för seriöst (barn, bröllop osv. Självklart inte aktuellt förrän om några år, men ändå funderingar vi har) ..
Vet inte riktigt vag jag ska ta mig till. Googlade runt lite och hamnade här. Vad tycker du om allting? Kram C
Hej C! Kul att du kikade in! Har ju själv gått en del i gröna kläder och hade insikt i arbetet. Men helt förberedd är man ju inte, min erfarenhet är att folk i gröna kläder är väldigt pliktrogna på gott och ont. Jobbet är viktigt, och så är det ju så att när jobbet kallar så åker man. När vi fick barn blev det mer påtagligt. När andra barnet kom, så kom ven kravet på utlandstjänst och vi hade ångest, vände och vred på alternativen. Å andra sidan har min man en befattning som få har och som efterfrågas mestadels här hemma under utbildning av ny anställda/ värnpliktiga. Men det är många resor i perioder, ensamna nätter, nu ska jag inte klaga finns de som är borta ännu mer. Men det är tungt i perioder att rodda hela hemmet/barnen/maten/tvätten osv själv plus då saknaden av den man älskar. Får jag fråga vad han jobbar med? Vad pratar vi om 14 dar eller mer? Det du måste ställa dig frågan är ju , vinner kärleken? Och jag har aldrig någonsin ens tänkt tanken att vi inte ska vara tillsammans på grund av hans eller för den delen mitt jobb. Kram och hoppas du fick lite hjälp!
SvaraRaderaTack för ditt svar!
SvaraRaderaVad har din man för befattning? Min kille studerar till marinofficer, han har sagt att det innebär att han kommer vara borta minst 200 dagar om året. Sedan pluggar han även till statsvetare vid sidan om vilket ger honom möjligheter även på annat håll än bara inom det militära.
Jag vill tro att kärleken vinner, men det är svårt att veta. Antar att man får testa sig fram helt enkelt och se hur allt går. Om de dagar man är tillsammans övervinner de ensamma.
Usch, det är en sån svår situation.. :/
Kram
Han är Löjtnant inom Sjukvård, han är sjukvårdsinstruktör.. Heter din kille möjligtvis Kristoffer Bengtsson?
SvaraRaderaDet är svårt, och det är bara du som kan veta om du vill, vågar och kan <3 men å andra sidan hur ska du veta redan nu att du inte klarar av att vara ensam. Kärleken är stark!
SvaraRadera