Gravid kan ju vara alldeles härligt och underbart och alldeles

alldeles jobbigt också. Och då får jag dåligt samvete det är ju ett mirakel. Men nu när jag svettas som aldrig förr, ont, hosta from hell, illamående igen, hjärtklappning och stroke vid morgon fighten om kläderna ( nåja den har vi ju alltid ) svimnigskänsla och sus i öronen kommer även då och då. Då känner jag mig varken ljuv, snygg, glänsande mamma-snygg, som en fru att älska eller ja, mer som nåt katten släpat in. Hur ska jag orka städa, plocka sockar, stå skidbacken, knyta skrillor ( vi hade ju tänkt att i år skulle de drillas ..suck räcker de att knyta hejja dricka varm choklad och sen åka hem igen?!)