onsdag 26 februari 2014

Om att nästan kräkas på bussen

Efter en mysig frukost nr 2 med min Hedda i väntan på Babysång på Bibblan så blev det bussen hem då hon somnade bums efteråt och jag är trött som en gnu. På bussen satt en människa hel ren men något avslöjade något annat, en unken inpyrd lukt av alkohol som denna person försökt dölja i ett regn av parfym. Personen såg inte ut att sakna varken bostad eller jobb. Magen ville vända sig ut och in av lukten och jag fick kämpa tappert tills vi kunde gå av vid vår hållplats. Jag fortsatte fundera, ska jag vara arg eller ska jag tycka synd om denna person som uppenbarligen har hamnat på den sidan där man dricker alldeles för mycket alkohol. För att döva något, för att det skenat och man inte har kontroll, för att man vill? Finns säkert lika många anledningar som missbrukare. Men arg eller tycka synd om, jag är kluven. Å ena sidan är det tragiskt och det är synd att dessa människor inte tar sig i kragen och ser till att få hjälp, för hjälp finns att få, alla arbetsplatser är skyldiga enligt lag att erbjuda rehabilitering. Att nära och anhöriga inte erbjuder hjälp. Men sådant är ju svårt då personen i fråga kan vägra, förneka problemet osv. Arg blir jag på dem som skyller allt på andra, att det är en sjukdom att dom är ett offer för alkoholens dragningskraft, att dom är fast och inte tar sig därifrån. Nog har vi väl ett eget ansvar även när det gäller alkohol? Precis som jag nu har ett ansvar när mina barn växer upp att lära dem om alkohol, droger, jobba för att de aldrig ska prova, att de inte ska falla för grupptrycket, men ändå säga att du ring mig jag hämtar dig, ring mig när som helst och jag räddar dig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar