Ett minne som bränns

Nu är det strax dax, det finns intressenter och bud är lagda, bollen är i rullning. Det är äntligen dags att få ett avslut på en två år lång resa som kantats av strul, en sorgeprocess som aldrig fått komma till en ände. Och visst är det med sorg jag ser gården där vi alla växt upp från morfars genartioner till oss på Hemnet. Men den är inte längre de glada somrarna hos mormor-minnen, den är inte utedass, engelskrosendoft, sova i Häbret med Moster K, äta i stora huset,vårens första övernattning i bagarstugan med myror under sängen-minnen, inte heller nya huset minnen, yxa i benet minnen, lek, sorg över att det inte såg ut som förr-minnen, jag kan hålla på länge till. Utan nu är det brännda minnen, hemska drömmar-minnen, en sorg svår att acceptera då vi- jag och min pappa inte riktigt kom överens alltid, en sorg över att Viggo och Liv aldrig fick träffa sin morfar, Viggos dopdag kommer alltid att ha en svart kant av sorg. Men nu är det så dax att begrava dessa minnen, gå vidare, minnas det som varit gott och andas frisk höst luft djupt ner i lungorna och känna att NU! Nu börjar resten av livet! För på nåt omedvetet plan så stannade livet den där dagen och sen har det inte startat igen men nu när vi ser slutet på denna process ja då kan vi ana en blek höstsol och hoppas på en fin sensommarhöst med varma dar och kyliga nätter, nätter då vi får tända ljus, mys under filtar och grilla en å annan korv. Så krama dem älskar, tänd ett ljus eller två och ha en skön fredagkväll.