När livet sattes på paus

I dagarna som förflutit denna vecka har vi svävat i nån sort limbo. Att inte veta och att oroa sig och samtidigt vara en bra förälder går inte alltid hand i hand. Jag har varit stingslig och trött då ensamheten gör mig ledsen när maken jobbar borta och nattvaken med Idun har avlöst varandra- två spruckna trumhinnor blev resultatet av vaggandet och vyssjandet till toner av natt tv och smattrande regn. Så kom fredagen och SAMTALET. Vi kan andas ut för en stund vårat hjärtebarn är inte ett med hjärtfel. Men något är det som gör hennes lilla kropp sjuk och mottaglig för alla sorters baciller så nu ska nya prover tas och jämföras med dessa redan tagna och så får vi se vart vi landar där efter. Ordet cancer har hängt som en tung dimma över oss, men inte idag. Hur det ser ut om 14 dar det kan jag inte svara på men i helgen firar vi ettåring och njuter av att pappan är hemma och oron skingrats för stunden.