Dop dag

Den 13 december för sex år sedan döpte vi vår fina fina Viggo, prinsen bland våra sessor. Samtidigt så kantas denna ljusets dag, Luciadagen också av en svärta i kanten, vi höll ju samtidigt en minnes stund för min pappa som natten innan tragiskt gick bort. Så idag lyser det i minneslunden och det lyser här. Jag är alltid lite sur och tvär utan att kunna sätta fingret å vad det är den här dagen. En fin vän kom med ett ljus och en kram och ingen idet att le och säga allt är fint! För hon vet att det är inte det. Det svider när Viggo påminner om att jag fick ju aldrig träffa morfar. Sen sätter det mig i en sits där jag fått bearbeta och lägga åt sida sådant som han och jag hade emellan oss.Och faktiskt landat på en bättre plats. För till barnen berättar jag om den fina han var och hur han var när allt var bra. De ska inte behöva bära min ilska. En ilska som med tiden mattats av och jag har insett att det går inte att göra ogjort. Och jag får inga svar och inget förlåt. Jag har försonats med tanken att det är okej att vara arg och besviken på den som dog men att jag får även vara glad för de fina minnen jag har MEN det är också okej att vara arg för en del saker han sagt och gjort. Först hade jag dåligt samvete man kan ju inte vara arg på den som är död. Men det kan man och man får. Även om min ilska och sorg kantas av massa frågor som aldrig fick nåt svar, av att känna sig oerhört sviken, jag har fått tampas med "kan man var så in i norden förbannad på den som gått och dött och samtidigt sörja"? Och jo det kan man. Tankarna har skingrats av tapetvåder och ikväll kunde vi äta middag i ett "nytt"kök.