Ett litet ihop-bryt kom igår, tröttheten börjar ta ut sin rätt och jag gick i taket över att tröskeln in till vardagsrummet inte ser ut som jag vill, och hur B än försökte flytta om kablar och annat så blev det bara värre. Jag var nog väldigt otrevlig..tur att DU förstår att det är inte dig och det är definitivt inte tröskeln som är problemet. Problemet är bristen på sömn, det som till slut kan driva en över gränsen. Känner att en nåt hemskt kan hända snart om jag inte får sova. Det är tur jag inte får köra bil (inget körkort) får jag hade varit en samhällsfara ute på vägarna. Känner att orken finns inte, på dagarna biter jag ihop och hoppas på det bästa, jag kan inte tillåta mig att känna efter för då skulle jag gå under och inte orka mer. Alla säger vila när barnen vilar, men mina barn vilar inte samtidigt. Gör era det? Får aldrig äta i lugn och ro, kastar i mig maten/fika/en frukt när jag hinner under dan (det gör INTE under för figuren eller magen). Vill inte klaga eller gnälla, vet att B gör allt han kan för att underlätta men han har ju sitt jobb. Jag vet at jag kommer se tillbaka på detta, och ha glömt hur tungt det var. Men idag, just nu går det inte att glömma.