fredag 11 december 2009

Denna dagen slockande ett liv

i natt är det ett helt år sedan vi väcktes av en hysterisk bror som gråtande skrek att pappa dör. Och huset stod i lågor, och pappa han dog,vi kan bara hoppas och tro på det läkare säger: att man dör innan man vaknar. Ändå så har jag en bild på min näthinna, där han irrar runt i huset och brinner. En bild som jag nog kommer få leva med, samtidigt som vi kommer få leva med den där frågan; Varför?

Jag kommer få leva med sorgen att min pappa aldrig fick träffa mina barn,de fick aldrig träffa sin morfar, med sorgen att min pappa valde bort mig och vår realtion,kan bara spekulera i varför. Han led nog kanske ännu mer än jag av bråken oss emellan, men det var till slut jag som satte punkt och ställde ultiamtum (för att rädda mig själv)och i stället för att reda ut detta och vara ärlig så valde min pappa bort mig. Och det vet jag aldrig om jag kan förlåta. Lika lite som jag inte vet om jag kan förlåta honom för att han dog innan han hade rett ut detta med mig? Vet att det låter märkligt men så känns det. Jag har varit så otroligt arg, samtidigt som jag varit så obeskrivligt ledsen att detta blev slutet.

Jag tänder ljus och minns,försöker försonas med tanken och ser mot en ljusare morgondag

(har haft ett kort humör, varit känsligare än vanligt och jag tror att det bottnar i detta, och i den otroliga tröttheten som ligger som ett lock över mig dessa dagar)

1 kommentar:

  1. Ush, tänker på dig. Förstår att det måste kännas jobbigt att ni inte hann reda upp allt heller. Pappor är verkligen inte lätta att förstå sig på, min har ju också valt bort våran relation :-(

    Ta hand om dig nu och försök släppa alla krav å varva ner...

    SvaraRadera