Dunet är hemma!

Glädjen hos syskonen var så fin att se, men tillslut fick vi be dem lugna sig, när hon försökte säga nej och de ville krama ändå. Hon är hemma men inte helt frisk. Proverna kanske vi aldrig får svar på, alltså vilken bacill det var sa läkaren men de odlar till på fredag. Hur som helst hade vi agerat rätt och får hon feber igen på detta sätt ska vi läggas in, när andra får feber blir dunet döds sjuk, när de andra är snoriga får hon lunginflammation... ett immunförsvar som inte riktigt jobbar med oss, med dunet. Men att vakna till hennes tassande, se henne le så där busigt som bara hon kan bakom tutten, glittret i ögonen som finns där igen mellan varven. Orken är inte som den borde än av förklarliga skäl. Men att få bekräftat att vi agerat rätt, det gör skönt i mammahjärtat.