Att inte veta hur jag ska hälpa

När ens barn är ledset, när hen känner sig utanför. När orden svider, när man känner in så mycket även när andra blir retade eller inte får vara med. När man bär hela världen på sina axlar redan innan man hunnit växa sig stor på jorden, då är det inte lätt att somna på kvällen. Det är inte heller lätt för mig som förälder att veta hur jag ska kunna hjälpa hen. Att stärka, att bära och göra tryggt. Att bygga på en självkänsla, att Du duger som Du är. Jag letar böcker, tips och råd om hur jag ska kunna lyssna in finnas där och bygga den där underbara fina jag vet att hen är. En känslomänniska, en omvårdande, modig person. Men kanske lite för snäll för sitt eget bästa. Livet är svårt att växa i och man får sina törnar, men jag vill inte att hen ska ha djupa ärr i själen. Och jag vill att man ska ta hens känsla på allvar och inte svara mig att den känslan delar vi inte eller att "det är ju så att växa upp". Det måste väl ändå vara den kränkta som har tolkningsföreträde här? Jag kan ju inte säga till hen att hen överregarar, att det bara är att ta med en nypa salt för egentligen vill de ju vara din vän? Fast en del i vuxen världen verkar tycka vi ska göra så. HUR gör man som förälder, snälla hjälp.