Att vara ensam

När barnen äntligen somnat. Även den minsta och klockan är halv nio, jag plockar, det är tyst, orken tar slut och jag landar i soffan- när ingen finns att dela dagen med. Det är då jag saknar dig så det gör ont, det är då jag känner mig otrygg och mardrömmarna smyger sig på. Jag vet även att jag kommer vakna ett flertal gånger under natten och att komma ner i djupsömn är svårt för att inte säga omöjligt. Visst jag fixar det för det är så här livet är men jag gillar det inte. När dagens enda vuxensamtal är Viggos fröknar på skolan och nån konversation per sms med vän då känner jag mig ensam. Visst längtar jag efter ensamma kvällar ibland men då är det ett eget val och till natten är det vi två igen. Att ensam axla ansvar, mediciner, svåra samtal och frågor är tungt. Just nu är det rörigt på olivens förskola avdelning och tyvärr hon som sitter i kläm i en grupp där hon är den som är ny bland 18 andra barn. Jag kan bara hoppas att de nu förstår allvaret och påbörjar ett arbete för att styra och leda tjejgänget rätt. De är ju dessa barn hon ska dela sin skolgång med. Mammahjärtat värker man vill ju bre ut sin vingar och skydda dem från allt ont, blir en käftsmäll när man inser att ens barn blivit sårat. Jag älskar dig min andra halva, du gör mig hel och min luft lättare att andas. Axlarna sjunker när vi är två att axla det svåra.