När nattskräcken flyttar in , flyttar sunt förnuft ut

Och jag sover illa, jag bara väntar på nästa panikartade attack av skrik ångest panik och rädsla. Det gör fysiskt ont i mig när jag inget kan göra, hennes vrål skär genom märgen i min kropp, infekterar hela mitt väsen och jag är arg och sur på dagarna och snäser åt den jag älskar,jag gråter mot hans axel och viskar förlåt. Det som sägs om natten bör stanna i den dunkla gryningen och när solen går upp ska vi möta nya dagar och nytt hopp. Oron som tär mig inför många långa dagar ensam redan innan de är här gör att jag snart undrar om jag är riktigt frisk. Jag kan knappt prata i fullständiga meningar utan att glömma vad jag tänkte säga. Och HUR ska jag kunna amma Vide och samtidigt ta hand om Idun som bara slår mig vrålar, grinar, nästan kräks av hysteriska skrik, krigar mot något fasansfullt vi inte ser. Där pappa är den enda som kan få henne någorlunda lugn, där på hans mage i soffan med huvudet inkilat under hans haka kan hon tillslut finna ro. Vart kan jag finna ro?