måndag 2 maj 2016

Att ha en gnagande oro i själen

Att nästan inte våga somna för att Idun kanske vaknar och har ett sånt där anfall eller attack eller vad vi nu ska kalla det då hon vrålar i flera timmar oftast mellan 22-03,30. Hon är livrädd, paniken lyser i ögonen svetten rinner hon ska vara i famnen men slåss för att komma ur den på samma gång. Ner på golvet för att vara som en pinne och inte vilja vara där heller. Hon kryper ihop för att sen sträcka ut och ropar ajaj. Hon verkar ha ont, vi får ingen kontakt med henne och när man tror att det är på väg att avta så drar det igång igen. Sist fick jag gå ut, jag klarade inte av skriket, oron och ångesten kröp innanför mitt skinn. Att inte kunna hjälpa henne, att inte få kontakt med sitt barn, Idun "är inte där" - det är något annat. Sedan fiser hon, slappnar av och som i ett trollslag skrattar hon, myser man ser i hennes ögon att nu, nu är Idun tillbaka. Jag drömmer att hon kanske inte kommer ur det, att min Idun inte kommer tillbaka. Att det är något farligt som gör att hon är så här, en sjukdom? Att få bekräftat att det inte är något som gör ont i hennes mage skulle lugna något oerhört. Någon som har barn med nattskräck som har så här långa anfall?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar