Tacksamhet

Det var känslan jag hade i mig när jag somnade bums efter en dag fylld av fika, fixande, dop, och städ. Barnen gav upp där på slutet och det var en gnällig skara som bäddade ner sig med en film och nattmacka. En efter en troppade de av och kunde bäras till sängs. När alla barn sov somnade även jag och sovit hårt mellan natt amningarna. Så där hårt att man har lite huvudvärk när man vaknar. Något stort har hänt, Viggo fick gå till skolan själv men det var med motstridiga känslor. Han är ju bara sex år, men å andra sidan är det inte många meter till vår skola. Då systrarna snusade gott den ena till efter 8 så kändes det inte som en möjlig ekvation att utan stress utslag och gallskrikande barn lyckas ta oss till skolan till 8 idag. Han fick en lapp med sig till fröken om att han skulle ringa hem, hade även ringt och informerat om att han skulle gå själv och att jag ville ha ett samtal när han kom fram. Och det gick! Men det är ju så mycket spännande efter vägen ;) Och i dag var det en vit värld som mötte oss när vi tassade upp där vid halv sju. Tacksamhet känner jag för alla mina fina barn, alla våra underbara vänner, prästen Helge och för att vi får finnas till, mitt i allt detta liv.