Visst är den ganska jäkla bra den där kroppen jag har. Att den lyckats ta mig genom livet, fyra graviditeter och fött våra små mirakel. Visst har jag märkt att denna gången tar återhämtningen tid både här och där. Vikten stampar envist på samma 3 kg kvar, och fastare vill man ju vara, nu 8 veckor senare så känns det helt okej ändå! Jag orkar massor. Att återhämtningen tagit tid beror nog även på det sättet som graviditeten avslutades, förlorade ju blod och kroppen har nog varit mer nergången psykiskt och fysiskt än jag velat tro och förstått. Så kanske jag bara ska var sjukt stolt över den och vad den presterat och ödmjuk inför livets små mirakel, inte nojja så mycket. Men lite ligger det väl i människans natur att aldrig vara nöjd? Alltid sträva efter det bättre? Men när går gränsen för vad som är bra och vad som bara är dumt och onödigt. Jaja nu blev det djupa funderingar. Det vi kan konstatera är väl att kroppen är fantastisk och att vi borde vara lite snällare mot den och mot oss själva. Tänk vad bristningarna berättar för saga, vilken historia dom där extra kilona bär.
Fint skrivet:) Håller med dig, vi måste vara snällare mot oss själva...och våra kroppar. Kram
SvaraRaderaJa, så borde vi tänka lite oftare. Och det där att aldrig vara nöjd är ju inte alltid så hälsosamt med samtidigt det som får oss att sträva framåt. =) Du är jättefin!!
SvaraRadera