Vilde Vide

Eller just så vild är han ju inte men han har haft lite vilda dagar och nätter då han bara kan vara nära, nära. man kan tro att nu- nu sover han så gott och så försöker man ppå något listigt sätt lura ner honom i babynest eller vagn. HAHA tji fick du, vaken på två röda. Tutten, tummen just nu 0-1, hur göra kämpa på med tutten eller ge vika och låta tummen få var där som tröst och snutt och hjälp att somna om? Tandläkaren blir ju så glad..

innan du kom

Så sitter jag här i vardagsrummet, klockan närmar sig åtta på kvällen- ni bökar och stökar i era sängar, vi har haft kompisar på fika för att fira dig dunet. Om några timmar, närmare sagt kl 01.30 ska jag vakna av värkar som golvar mig redan från start, när jag väcker din pappa så är det redan så uppenbart att detta kommer inte att hända på någon förlossning, du kommer att möta livet här i vårt sovrum. Paniken och svetten och tankarna på om de andra barnen vaknar om jag överhuvudtaget fixar det sköljer över mig. Det gör så fruktansvärt ont att jag skriker i kudden lutad över sängen när Björn ringer 112, jag andas och flåsar och stönar och svär och barnvakten svarar inte och nästa på tur lägger på ( Stephen du vet vem du är ;) ) Äntligen svarar en annan vän och kastar sig i bilen. Som tur är berättar Björn först senare om att 112 nekat ambulans då förlossning inte längre klassas som prio ett. Men så kommer dom, två underbara lugna trygga kvinnor som börjar med att berätta att de förlöst 19 barn alla pojkar- de vill inte åka utan förlösa först jag väser nåt om att här ska vi inte föda några barn hemma och så är vi på g. Vattnet går i ambulansen och jag känner att nu kommer du, mitt dun som jag burit där under hjärtat och älskat från första stund. Men du gör inte det, du väljer att födas som en stjärnkikare och det är det som gör att vi hinner till sunderbyn innan du välkomnas till världen. Och som tjejerna i ambulansen sa när de hälsade på oss dagen efter, du var ingen pojke <3 Nu fyller du två. Du är fortfarande vår stjärna, ögonen lyser av bus och glädje, du pratar och dansar och slickar på allting. Du ger oss gråa hår, klättrar och rymmer om jag inte låst ytterdörren. Du älskar din lillebror och pussar honom så försiktigt och du ropar bror!! med sådan glädje när du träffar honom igen efter nattens sömn att hjärtat tar ett skutt varje gång. Dunet, du har legat under mitt hjärta och hört det slå, och för alltid har du en plats i våra hjärtan, för evigt ska hjärtat slå för den som blickade mot stjärnorna när hon mötte livet. Lova att du aldrig slutar sikta högt.

Pilgrimsvandra

Läser en artikelserie i Utemagasinet om att Pilgrimsvandra, vandra och tänka, vackra stigar genom skogar, dalar och marker där människor gått i urminnes tider. Tänker att mitt huvud behöver en paus från alla planeringar, middagar och tvättmaskiner.Tid att tänka på ingenting, tid att låta vad som än vill passera hjärtat och själen får just tidatt göra det. Skulle gärna dela den med min älskade, han jag delar det här livet med. Att vandra sida vid sida precis som vi gör i vardagen fast här utan blöjbyten,nerspydda tröjor och smutsig disk. Sedan vill jag så klart vandra med barnen men det är en annan historia.

Vide 10 veckor

Han växer, gråter och äter. En liten man som med gäll röst skriker om han inte blir buren eller att man sitter bredvid och pratar. Jollrar och ler så fort någon av syskonen gosar med honom. Vilket dom mer än gärna gör, alla är så fina, även om Idun kan bli lite hårdhänt så är det Heddan vi får passa mest, hon vill gärna lyfta honom på egenhand.

dagarna som gick

Han reste, och med hjälp från farmor och farfar och vännerna så rodde jag hem en vecka utan sömn. Huvudvärk, nackspärr och pollen gjorde att jag när han kom hem mestadels har rört mig i dvala. Iduns luftvägar blir inte bättre och nu provas ytterligare nya mediciner och en läkartid hägrar om 14 dar så vi skriver en lista på allt vi kan komma på så vi inte glömmer det när vi väl sitter där. Grynets ögon har försämrats så vi har varit och valt nya glasögon, rosa pilotisar blev det och många roliga miner när hon provade olika bågar!

Pollenkollen och coola katten i keps

Ja i år blir det tydligen ett sådant där hemskt pollen år, då björken ungefär vartannat år fäller väldigt mycket pollen. Och i år är ett sådant är- hurra (inte). Alla barnen fick nya kepor och Idun bär sin med stil! Vid ha rhunnit bli 9 veckor och visade att utan blöja kan man rulla! Även från mage till rygg med blöja funkar fint så nu kan man inte kissa utan att plocka med sig honom.

Ute blåser sommar vind

Visserligen kalla men undertonen är ljummen och alla träd och buskar skiftar i grönt, det krattas, det luktar jord och gräs och fräknarna på både mina och barnens näsor växer i antal. När nätterna är tunga att bära gör i alla fall solen att dagarna känns lättare. Den oro som mal är det inte någon som egentligen kan lindra, att ligga där sömnlös men så trött men rädd för att somna för att då måste jag vakna av hennes skrik gör mig hålögd och huvudvärken moler bakom ögonen. Ja vet att sova när alla sover är verkligen det bästa men när oron och rädslan är större och man hamnat i den spiralen då är det svårt att lugna själen. "mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och gråten är min när du gråter"

Bara katterna och vi

En morgonpromenad innan någon annan än vi var vaken, jag Idun och Vide och kvarterets alla katter. Fåglar som kvittrar, tussilago mot en solvägg, några tulpaner som kämpar och att skogen där borta börjar skifta i grönt. Solen har sedan i torsdags gett oss fräknar på näsan och en längtan efter sommar, 18 grader i skuggan flera dar i rad och barnen kastar av sig kläderna och jag står där med förmanande röst "det är inte sommar än". Igår var vi i skogen med vänner och barn i en salig röra och grillade lunch, 8 timmar ute gjorde gott för barnaben med spring i <3

När nattskräcken flyttar in , flyttar sunt förnuft ut

Och jag sover illa, jag bara väntar på nästa panikartade attack av skrik ångest panik och rädsla. Det gör fysiskt ont i mig när jag inget kan göra, hennes vrål skär genom märgen i min kropp, infekterar hela mitt väsen och jag är arg och sur på dagarna och snäser åt den jag älskar,jag gråter mot hans axel och viskar förlåt. Det som sägs om natten bör stanna i den dunkla gryningen och när solen går upp ska vi möta nya dagar och nytt hopp. Oron som tär mig inför många långa dagar ensam redan innan de är här gör att jag snart undrar om jag är riktigt frisk. Jag kan knappt prata i fullständiga meningar utan att glömma vad jag tänkte säga. Och HUR ska jag kunna amma Vide och samtidigt ta hand om Idun som bara slår mig vrålar, grinar, nästan kräks av hysteriska skrik, krigar mot något fasansfullt vi inte ser. Där pappa är den enda som kan få henne någorlunda lugn, där på hans mage i soffan med huvudet inkilat under hans haka kan hon tillslut finna ro. Vart kan jag finna ro?

Att ha en gnagande oro i själen

Att nästan inte våga somna för att Idun kanske vaknar och har ett sånt där anfall eller attack eller vad vi nu ska kalla det då hon vrålar i flera timmar oftast mellan 22-03,30. Hon är livrädd, paniken lyser i ögonen svetten rinner hon ska vara i famnen men slåss för att komma ur den på samma gång. Ner på golvet för att vara som en pinne och inte vilja vara där heller. Hon kryper ihop för att sen sträcka ut och ropar ajaj. Hon verkar ha ont, vi får ingen kontakt med henne och när man tror att det är på väg att avta så drar det igång igen. Sist fick jag gå ut, jag klarade inte av skriket, oron och ångesten kröp innanför mitt skinn. Att inte kunna hjälpa henne, att inte få kontakt med sitt barn, Idun "är inte där" - det är något annat. Sedan fiser hon, slappnar av och som i ett trollslag skrattar hon, myser man ser i hennes ögon att nu, nu är Idun tillbaka. Jag drömmer att hon kanske inte kommer ur det, att min Idun inte kommer tillbaka. Att det är något farligt som gör att hon är så här, en sjukdom? Att få bekräftat att det inte är något som gör ont i hennes mage skulle lugna något oerhört. Någon som har barn med nattskräck som har så här långa anfall?

En solig valborgsmäss

Solen kom och knockade oss alla med sina strålar både på valborg och igår, 1 maj. Vi var mest ute och njöt, tog vännerna i handen och knallade in till stan för att se motorcykelkortegen som dagens fina väder fått att innehålla över 1000 cyklar av olika modeller och storlekar. Alla barn var glada Vide sov. Fika ute vid trädgårdsmöblerna efter att vi gått hem och sedan fick kaninerna flytta ut i sommarburarna på baksidan. Grönt gräs kändes nog skönt under tassarna efter vinterns spån och hö. på framsidan i skuggan ligger en stor del av snön fortfarande kvar och barnen vill gå i shorts. Som det ska va en 1 maj alltså!