måndag 27 juni 2016

Så går en dag i livet och vissa fastnar lite extra i hjärtat

Dop, namnkalas, festlighet! För oss är dopet viktigt, inte bara ur en kristen tro och tradition utan för att vi får fira Vide, att han fått ett namn! Som Gry sa, det är en stor dag i dag mamma! Och tänk att vi har så många fina vänner och släktingar som kom och ville fira Vides dag med oss, och många vänner fanns på annan plats men nära i tanken. Solen sken, det var varmt, barn i alla åldrar busade inne och ut, stal en kaka här och där. Precis en sådan dag som jag önskade att det skulle bli! Och med hjälp från fina vänner så blev disken diskad, saft blandad och det var med ett leende vi pustade ut när alla åkt och rumpan fick landa i soffan på kvällen. Vide han var som den lilla farbror han är , glad och nöjd men lite darr på läppen när orgeln brusade och det var många nya människor, men det gick över när man fick snosa på mamma och sedan fick prästen ett glatt gurgel! En fin präst och vän som nu följt oss som familj i 8 år och maken ännu längre via jobbet, helt underbar med barn och människor. Det finns människor i vårt liv som gör oss alldeles varma så innerligt tack till alla som delade dagen- vart ni än befann er <3

Sven Vide Atle

Nu är han döpt!

tisdag 21 juni 2016

Vi skriver 11 grader i Juni

Och det är kallt, mygg och knott, lovets andra dag och vi är i sedvanlig ordning redo och ute kl 8. En önskan om värme, latare mornar och sena kvällar med midnattsol, mindre mygg och kanske ett glas med en vän eller två.

Dagarna och tiden när livet levs och tiden den där tiden

Ja vart tar den vägen? Den senaste veckan och denna är galna, det är avslutningar i höger och vänstervarv, tandläkare här och tandläkare i Luleå, sjukymnaster och dopsamtal varvat med lite bvc, mvc och kompishäng. Dopet närmar sig med stormsteg och jag inser att jag ligger inte i fas med bakning och sånt jag ville ha gjort men men döpt blir han nog den där guldklimpen ändå <3 Idun fick sig en febertopp och det var med andan i halsen vi sov den natten men på morgonen var den borta.

måndag 13 juni 2016

Att ha andats storstads luft

Jag tog Liv, Vide och väskan och flög till kusinvitaminerna i Stora Staden. Oj så jag kan sakna utbudet av museer, slott och kyrkor, jag vill bara grotta ner mig på Fotografiska, Naturhistoriska och Kulturhuset- men med barn så kan man ju inte bara göra museer så denna gång fick det blir slottet med vaktparad och musik kår tyvärr ingen titt i Stor kyrkan men en tur på Medeltids museet. Tänk att vi faktiskt VET hur dom levde, hur dom såg ut, hur deras skor och kläder såg ut och hur de begravde sina döda. Vi kan med skärvor ur deras liv återskapa en svunnen tid- det är mäktigt och ger en perspektiv. Skulle kunna läsa kulturhistoria bara för skoj skull! Vi har sovit för lite, sena kvällar, många kilometrar i benen, fika i magarna och en underbar kakbuffe på ett stenungsbageri. Lite shopping och en massa lek. Vide har mest sovit, skrattat och haft lite magknip mellan varven. Liv och jag fick det där andningshålet som jag tror vi behövde och jag hade kunnat stanna borta längre. men nog var det skönt att få dunets goa armar om halsen och pussa på maken.

onsdag 8 juni 2016

Dunet är hemma!

Glädjen hos syskonen var så fin att se, men tillslut fick vi be dem lugna sig, när hon försökte säga nej och de ville krama ändå. Hon är hemma men inte helt frisk. Proverna kanske vi aldrig får svar på, alltså vilken bacill det var sa läkaren men de odlar till på fredag. Hur som helst hade vi agerat rätt och får hon feber igen på detta sätt ska vi läggas in, när andra får feber blir dunet döds sjuk, när de andra är snoriga får hon lunginflammation... ett immunförsvar som inte riktigt jobbar med oss, med dunet. Men att vakna till hennes tassande, se henne le så där busigt som bara hon kan bakom tutten, glittret i ögonen som finns där igen mellan varven. Orken är inte som den borde än av förklarliga skäl. Men att få bekräftat att vi agerat rätt, det gör skönt i mammahjärtat.

söndag 5 juni 2016

När hon är där och jag är här

Att behöva dela på sig, när ett barn är sjukt stannar hela världen. På fredagen insjuknade Idun hastigt på eftermiddagen och det var aldrig tal om annat än inläggning, pappan fick vända i Umeå och helgens bröllopsplaner fick hastigt ett slut. Vid hennes skållheta panna låg kaninerna,hon skakade och inget kiss på över ett dygn. Inga nålar gick att sätta och hon som är så rädd för plåster. Kisse som hon kallar Vide skulle ligga bredvid i sängen ( tyvärr är han ju inte alltid så nöjd över just det där med att ligga ner) där mitt i natten löstes vi av och med midnatssolen i ögonen styrde jag hem för att hämta mina andra underbara barn som fina vänner tagit han dom under dagen, men mitt hjärta gick itu när hon tog pepsen och skulle följa kisse. Hjärtat svider av saknad där sängen är tom, ingen ropar och vill ha en puss när vällingen är slut, ingen ropar otttooo! när hon ser storebror, ingen som smyger med händerna på ryggen när hon gör något hon inte får. Det är väldigt tomt och tyst utan vårt dun.

torsdag 2 juni 2016

Att inte veta hur jag ska hälpa

När ens barn är ledset, när hen känner sig utanför. När orden svider, när man känner in så mycket även när andra blir retade eller inte får vara med. När man bär hela världen på sina axlar redan innan man hunnit växa sig stor på jorden, då är det inte lätt att somna på kvällen. Det är inte heller lätt för mig som förälder att veta hur jag ska kunna hjälpa hen. Att stärka, att bära och göra tryggt. Att bygga på en självkänsla, att Du duger som Du är. Jag letar böcker, tips och råd om hur jag ska kunna lyssna in finnas där och bygga den där underbara fina jag vet att hen är. En känslomänniska, en omvårdande, modig person. Men kanske lite för snäll för sitt eget bästa. Livet är svårt att växa i och man får sina törnar, men jag vill inte att hen ska ha djupa ärr i själen. Och jag vill att man ska ta hens känsla på allvar och inte svara mig att den känslan delar vi inte eller att "det är ju så att växa upp". Det måste väl ändå vara den kränkta som har tolkningsföreträde här? Jag kan ju inte säga till hen att hen överregarar, att det bara är att ta med en nypa salt för egentligen vill de ju vara din vän? Fast en del i vuxen världen verkar tycka vi ska göra så. HUR gör man som förälder, snälla hjälp.

3 månader

Så blev du 3 månader, tänk att just du funnits hos oss så länge men ändå så kort. Du är älskad av alla,Idun kallar dig kisse och Hedvig vill så gärna leka med dig att vi får passa så hon inte försöker bära iväg dig på egen hand. Jollret och leendena blir fler och fler och att få vakna bredvid en som med sitt tandlösa flin ger en otrolig kärleksboost där i ottan. För vi kan väl redan nu säga att inte heller denna gång fick vi en sjusovare ;) Igår fick du även sprutor i dina små ben och sedan skrek du hela dagen lång, gråten så hjärtskärande att till och med små tårar kom, då vill man bara vyssja och vagga. Hettan som rullade in över oss för några dagar sedan, har lagt ett kvavt lock över oss, 28 i skuggan ute och samma temp inne, svetten tränger fram i pannan bara man rör sig lite, alla är tagna av en sol som gassar från klar bli himmel, vid horisonten tronar åskan men likaså igår som de andra kvällarna kom det aldrig något muller som rensade luften. Vädret har gjort alla klibbiga och lilla Vide missnöjd. Idag vaknade vi till en svalare luft, ett regn hade under natten sköljt bort kvalmigheten och det var med lättare steg vi vandrade ut i solen och mot förskola och skola. Men solen gassar från en himmel utan moln så vi får väl se om vi sitter där ikväll och svettas!