Det känns nu

Att det inte är länge kvar. Jag känner ett större behöv av att få sova, vara ensam en stund. Jag anar en känsla i kroppen som säger att det kanske inte är länge kvar nu, kroppen förbereder sig. En liten oro över saker man inte hinner fixa, saker man inte kan styra över. Saker som EGENTLIGEN spelar ganska liten roll men just nu känns jätteviktiga. Förvärkar som påminner om vad som komma skall och smärtan ser jag inte framemot, kan nog påstå att jag blir räddare för varje gång. Eller så beror det på att man rent krasst tänker att det kan ju inte få gå vägen en gång till?