lördag 12 december 2015

En dag med en hinna av dimma

Inte förrens jag satt där i min mosters kök, barn härjandes och min andra moster grattade Viggo som har dopdag i morgon insåg jag att idag är det 7 år sedan. 7 år sedan Viggos dop förbereddes, men vi väcktes av telefonen och en hysterisk lillebror i andra änden. Och jag bara klädde oss in i bilen och sedan lågorna- huset som inte längre fanns utan åts upp av lågorna. Vet ni hur högt en brand låter? Det är öronbedövande det där ljudet av lågorna som dånar när de får mer syre och styrka. Jag minns också ilskan som uppstod när fotografer, människor som bara skulle ut och kika då de hört på polisradion vad som hänt. Kolla på vaddå? Vårt lidande, vår ångest, vår sorg? Vad får man ut av det undrar jag än idag. Vad gör att folk "olycksturistar" fotar bränder och trafikolyckor? Mitt i en sorg valde vi att fira dop. En skön dag, en fin dag att vila i med vänner och släkt men även en oresonlig ilska mot en bror som valde att inte närvara. Idag kan jag förstå att han var förlamad av sorg medans mitt sätt att hantera var att köra på. Alla är vi olika men just då tyckte jag han valde bort mig. Sedan följde månader av ovisshet, ett nytt liv flyttade in i min mage och när de sista trådarna knyttes sparkade hon livligt och påminde mig om att livet går vidare. Och han lever ju vidare på ett sätt genom och inom oss. Så dimman så legat som en hinna över dagen har fått sin förklaring och jag tänder ett ljus och väntar på att klockan ska slå in oss i luciadagen, dopdagen, ljusets dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar