En kram kan lindra

När man ställs inför faktum, när oron inför framtiden är för stor, när tårarna rinner man känner sig dum, naiv och värdelös. När oron inför ekonomin får en att vilja kräkas. Då kommer han , min fina lilla prins och lägger armarna om min hals och säger att han älskar mig, att han är min enda Viggo sen studsar han iväg och leker. Och jag vet ju i hjärtat att det här är ju det rätta, att vara med dem jag älskar mest. Jag vet också innerst inne att jag vill spy på köphetsen, jag vill ha artiga, hela och rena barn. Jag vill inte ha barn som förväntar sig senaste iphonen och coolaste jackan bara för att det ska vara så. Jag vill att de ska var bra vänner, att man ska få vara som man är utan att dömas och jag vill ge dem hela världen om jag kunde. Jag kan inte heller säga att vi saknade nåt när jag och mina syskon var små, mamma var hemma med oss nästan alla år jobbade lite då och då och läste. Vi reste aldrig utomlands eller till fjällen. Men vi åkte längd, vi var i skogen, på isen i farmors stuga, fiskade, var ute hela nätterna i tält på gården. Jag var säkert sur ibland för att jag inte fick något som någon annan hade eller att vi inte kunde åka på stan eller nåt annat. Jo rida önskade jag innerligt. Men jag kan inte säga idag att vi någonsin saknade nåt. Och det vill jag lära mina barn, de viktiga och riktiga värdena i livet. Att vara rik på pengar gör dig inte lycklig men det gör vänner, kärlek och en känsla av att du är värd något <3 efter en stund kom han studsande igen som för att kolla läget och ge mig en ny kram <3 Älskade barn ni är mitt allt. Idag med lite andra perspektiv så känns det bättre och lugnare. Men jag är en orolig själ har troligt lätt för att jaga upp mig, älta och ta ut allt i förskott. Men nu för det lilla hjärtats skull så måste jag vila, låta tankarna ligga någon annastans och lita på att det löser sig.