Så hände det där man bara tänker,platt fall

Jag hade klätt Hedvig för att lägga ut henne i vagnen. Glashalt ute då underkylt regn och plus/minus/plus under natten gjort sitt tyckte jag var jätte försiktig men vid tredje steget ner försvann fötterna och jag hann inte ens tänka innan illvrålet från både mig och Hedvig. Smärtan ilade genom kroppen men mest skräcken, skulle jag förlora ett av de käraste vi har? Fortsatte skrika på min man och grina, tog os in skakade som ett asplöv , svettades och grät, Hedvig skrämdes av mig, de andra barnen blev också rädda tillslut kom b upp fån sovrummet, kändes som en evighet. På med alla kläder och mot akuten samtidigt som jag tänkte rådfråga 1177 men där svarade ingen? Väl där konstaterades snabbt att Heddan klarat sig med blotta förskräckelsen och en bula. Jag däremot hade en lårkaka, ett blått knä en armbåge som trots smällen och tyngden inte var av men känns som den är det, nacken värker idag och jag förbannar mig själv att vi inte kollade upp det, det viktigaste kollades först och det var låånga minuter innan vi såg att allt var okej. Sedan åkte vi hem. Idag är jag ömmare, blåare och stel, haltar fram och revbenen ömmar. Men våra hjärtan slår i samma takt och det är värt allt <3