Tänk vilka vänner jag har som lyssnade på mig igår under trötthetens ledsenhet och grubblerier som med sina ord och sina tips och bara att de finns där och lyssnar får mig att landa lite och lugna ner mig. En vän sa Andas! och det är ju lätt att glömma bort,axlarna åker upp och nacken blir öm. Nattens sömn var hård men bara med ett uppvak för att lindra kliandet hos lilla pricken. Idag är en ny dag, jag inser att mina vänner tycker om mig /oss som vi är, är rädd ibland att jag ska tappa bort mig själv och vara "bara" mamma- ointressant och tråkig. Men så klart är det ju inte så våra vänner ser mig, visst är det konstigt hur man helt kan tappa tron på sig själv?