Rädsla

Som ett knytnävslag i magen, vill bara bädda in dem i bomull. Jag har blivit rädd, oresonligt rädd. Att mina barn ska dö, ryckas ifrån mig. Ni vet den där reklamen för barncancerfonden, där en blå stol av fyra är tom- den ger mig rysningar och jag måste krama dem lite extra samtidigt som jag undrar vem. Vaknar fler gånger om nätterna med saknaden rivande i bröstet och tårarna brännande bakom ögonlocken, halsen svider av tillbakahållen gråt, Något har hänt Viggo. Min prins finns inte mer. Förvissar mig om att han andas och att alla 4 underbara sover i sina sängar och lägger mig igen men kan inte somna om. Jag vill inte att de åker bil utan mig. Tänk om dom krockar och jag är inte där? Vill att dom ska stanna inne när jag åker. Varför denna skräck nu? Vet min själ något som jag inte vet? Magkänslan brukar ju ha rätt men nu verkar den då ha fått fnatt.