Amning eller inte

Har funderat på detta inlägg ett tag om det är något jag ska skriva eller behålla får mig själv? Men nu måste jag få ventilera, har försökt prata med vänner men vet inte riktigt hur jag ska börja. Har ammat alla mina barn- olika länge men Gry längst 9-10 månader. Alla har varit olika förtjusta i mat. Men Hedvig minst av dom alla- här får vi nog räkna in hennes förtidiga ankomst till världen. Och känslig liten mage (ontimagenbarn har vi så vi vet vad det är som står på spel här och jag bävar att vi ska den vägen vandra än en gång )Men det som gnager mig nu är detta : Jag kämpade med näbbar och klor att få amma mitt barn där på sjukhuset, jag vägrade tillägg och läste på och frågade och trodde på mig själv för maten den skulle rinna till efter 4 dar precis som med de andra och det gjorde den ju med besked. Och har jag nu kämpat så hårt för detta ska jag då bara lägg av/trappa ner? Eller ska jag amma på så länge det går fast jag har en längtan att ge henne flaskan och kunna sova en natt? Tankarna snurrar, jag läser och fastnar i dessa rekomendationer om helamning i minst 6 månader.Blir inte klok på vad jag vill eller inte vill... vad som är bra å inte bra.. Fast mitt sund förnuft säger ju att allt som är bra för oss är bra.Och så säger ju experterna också, det som passar dig och ditt barn..Har pumpat ur men flaskan ratas och det tror väl jag det när man kan få mys snutta hos mamma hela kvällarna ;) Så där ser ni man blir inte klok på allt bara för att man har flera barn!