Livet vändes upp och ner och känslorna svallar

Ja i måndags hände det, en bit av moderkakan sitter löst och jag började blöda fick försöka lugna igg, tjejjorna sov som tur var. Ringa B, ambulans,förlossning och en vän som ryckte in tills farmor och farfar kom. De envisa förvärkarna gav sig aldrig. Vi tar en dag i taget, många tårar, jag ligger där jag ligger, blödning vill inte stanna av helt, värkarna vill inte bli mer regelbundna än var 10 minut. Dom kan inte påskynda pga blödningsrisken och att vi är v 35, dom kan inte heller stanna av det hela pga blödningen. Så känns som ett moment 22. Tröttheten av att ha värkar i timmar sen en paus för att det ska starta igen, gråten och oron och frustrationen över att inget veta, inget kunna planera, inte kunna vara hemma med barnen. OJ vad jag saknar dom. Det maler i mig hur dom kommer att ta det när jag väl kommer hem, blir det kalla handen eller tar det vid där jag åkte? Dom har vart lite ledsna och oroliga, Grynet hon tjofsar på som vanligt våran sol <3 Tänker på igg och han som ser framemot sitt kalas..kan inte ens planerad det då jag inte vet fan också. Lill-zlatan mår bra vi står under ständiga kontroller vilket känns skönt. Men som sagt vi vet inget, blir det ett akutsnitt? en vanlig förlossning tillslut, eller det börjar som vanligt men får avslutas med snitt? Läkarna vet inte heller. Vi tar en dag i taget. Men visst tänker jag dom där "förbjudna" tankarna- att bebis dör, eller jag, att det ska hända något riktigt allvarligt. Och att ligga här gör mig lite smått galen, vill ju kunna röra mig, leka ja som vanligt. 4 veckor till BF kan inte ens tänka mig att vara här så länge så börjar jag gråta. Tack alla fina vänner och bekanta för uppmuntrande ord och att ni vill hjälpa oss just nu, det värmer otroligt i hjärtat.