Att lämna bort, att få andas men detta ständiga samvete

Idun är ju min bebis, rent logiskt vet jag ju att hon är 2,5 år, att hon kan en massa saker, att hon klär sig, går på pottan, hämtar frukt och är retstickan nummer ett. Skrattar busigt under lugg med tutten i mun när hon ska spela svår eller blyg. Men hon är också den som varit sjukast, den som är liten och skör rent fysiskt och som vi måste passa lite extra på hela tiden. Den som kämpar på som jag får kriga och ringa samtal och bryta ihop för. Hon är den som för första gången på 6 månader sovit en hel natt. Hon är den som inte pratar. Nattskräck är inget jag ens vill önska min värsta fiende. De som tror att det är som mardrömmar kan ju alltid komma hit en natt eller två. Nu nattvandrar hon även och vi får stänga trappgrindar och dörrar extra noga. Nu ska pappan i huset jobba borta och hur gärna jag än vill så kan jag inte amma en och vagga den andra och ta hand om skrik och panik när nattmaran är här. Så erbjöd farmor och farfar att dunet och Hedvig skulle få sova där men hon har ju aldrig sovit borta utan oss, många tvivel och tankar har vi hunnit tänka jag och maken. Pratat om för och nackdelar, vågar vi, fixar hon det. Framför allt fixar farmor och farfar det? Men nu är hon där , hon hade vinkat och sedan somnat. Farmorn och farfarn är upplysta om språket och hörseln, om stängda dörrar och vad som just nu äts av damen i fråga.Det kan nog bli fint det här. Även den lilla sparven måste prova sina vingar. Och vi behöver sova för att orka kriga vidare och älska och vårda och ge.Men att slappna av helt det går aldrig som mamma eller pappa, och om du då har ett barn med särskilda behov då är det ännu svårare.