måndag 11 april 2016

Vaknätter av värsta sort

När barnet kastar sig från sida till sida och skriker i panik och ögonen lyser av smärta, då är man inte stor. Så hjälplös känner man sig och det enda man vill är att ta bort smärtan,göra allt bra. Maktlösheten river i oss och nu har jag ställt ultimatum på vården, fixa eller remittera vidare till annat sjukhus, Umeå ligger ju nära tillhands kan man tycka. Efter två nätter på rad och dessutom hungrig vaken bebis var vi båda rätt slut på energi och de sura orden sved på tungan och samvetet. Så lätt att falla dit i sömnbristen och orons land. Men man får säga förlåt, jag kryper in i hans famn och tankar närhet och tröst för vi bär varandra i allt detta som är livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar