Livet kan kastas om så fort

Tycker ordet cancer träffar mig från alla håll, det är livshotande sjukdomar hos vänner och vänners familjer. Jag blundar och andas, ibland vill jag bara hyperventilera och är livrädd att någon jag håller kär ska drabbas eller att jag ska dö från mina barn. Dödsångesten man har som förälder är svår att förklara. Det sårbara livet är så skört. Det enda som räknas, det enda som RÄKNAS är barnen, kärleken, familjen och vännerna. Allt annat spelar bara en liten biroll i den stora filmen om ditt liv- kom ihåg det nästa gång du fastnar i tänket om nya prylar, resor, att jag inte kan köpa det eller nya bilen eller karriären eller skolan eller vad det nu än vara månde som vi bara känner är SÅ viktigt. Stanna upp och tänk om det egentligen spelar roll? När Vi höll på att förlora Hedvig så blev allt så klart vad det var som var viktigt. Men så går livet vidare man hamnar i gamla hjulspår, men så är det vi kan inte jämt oroa oss för att dö så att vi därför glömmer leva. men jag tror det är nyttigt att stanna upp och tänka på vad i livet som verkligen betyder något. Den där resan kanske inte är så mycket värd om det sen visar sig att du missade din väns sista födelsedag eller den där nya tapeten är nog inte finare än någon annan om du inte inte har barnen där hos dig. Menar inte heller att vi ska sluta bry oss om sådana saker, men kom ihåg yta är inte allt. Störst av allt är kärleken, och så är det väl. Och sker och ting eller en titel kan inte ge dig kärlek.