Torsdagslängtan

En sen kväll till blev det för maken att jobba denna vecka. Gillar inte dessa oplanerade jobbkvällar. Nåja. Ute är det sol men jag ligger under en filt medans Idun sover sin vila ute i vagnen. Jag skriver, tänker, andas, vilar en rygg som gnäller och knakar lite. I morgon står det 4 arbetstimmar för han jag lever livet med och det är så skönt. För nästa vecka är kort och så väntar ett långt påsklov. Ett lov som mycket väl kan innehålla både skidor och båtliv! I morgon ska vi grädda våfflor ute till lunch då vi missade våffeldagen igår. Jag letar med ljus och lykta efter ett järn att ha på elden, luskammar loppisar men icket. Men när jag minst anar det kommer jag nog ramla över ett! Har även upptäckt att jag så hemskt gärna vill ha en sådan där gammal kaffepanna som kan kokar kaffe i på spisen men den måste ha magnetisk botten för att passa vår häll. Så när jag ser en på Veckans Allehanda eller Pingst kyrkans second hand så måste jag testa, än så länge ingen lycka för den får inte se ut hur som helst heller. Om jag drömmer så ska den se ut som den mormor hade eller så en le cruset som visslar! En vän skrev så fint om att ha med sig dem man älskar men som inte finns här nu, att vissa saker bär så vackra minnen att man nästan känner hur personerna finns här i och med att jag har deras saker. I mitt vardagsrum står ett gammalt syskrin som var min mormors- det passar inte in men just därför så passar det. Och däri står min mormors namn och precis som hon så har jag knappar, nålar, stickor och lappar här. En bit av henne som lever här hos oss. Morfars fina klocka hänger på vår vägg och tänk vi har fått den att fungera! Om min morfar sett det här huset hade han genast fixat en list här, en postlåda där, trädgården hade fått hjälp av hans gröna fingrar. Och framför allt tror jag han hade njutit av att se sina barnbarnsbarn leka och springa, gärna gett dem karameller och lärt dem snickra. Mina fina morfar som luktade tobak och tulo. Tror du och Gry hade passat som handen i handsken.