Hennes doft

Den där lukten, den där första blöta kyssen på den varma kletiga bebis pannan. Den lukten den etsar sig fast i mammahjärnan och jag skulle kunna känna igen den på flera mils håll, nu vid 5 månader börjar den avta och mer bli "hennes" doft. Och jag skulle vilja stoppa den där lukten på burk för att ta fram vid behov. Doften av liv. Doften av kärlek. En doft som får kvinnors hormoner att rusa och man suckar tungt och njuter av den där långa inandningen när vi luktade på vännens nya lilla bebis. Alla kvinnor kan nog skriva under på att den där doften får alla våra sinnen på alerten, ett välbefinnande och ett ha begär på samma gång. Sedan blandas den där första nyfödingslukten med bebisens egna doft. Den som gör att jag begraver näsan i hennes fjuniga nacke och andas djupa andetag och inpräntar henne, jag skulle känna igen henne med ögonbindel. Sov-varm i min famn, den lite söta doften som sovande bebisar får och så hennes doft. En doft att slumra i , nära, nära. I takt med att de växer så förändras deras lukt men om jag gosar ner mig bredvid Viggo och håller en arm om honom då vi läser godnattsaga då kan jag luta min haka mot hans huvud och känna att där, där finns fortfarande hans lukt, trots att den blandas med ett växande barns nyanser.